Det som varit

Vet inte om det har med åldern att göra men jag börjar fundera över mitt liv och det som varit. Det är inget som går att förändra utan nu kan jag bara acceptera det som varit. Och det är därför jag har mycket funderingar.

Har nu varit hemma hos mina föräldrar i det lilla samhället där jag växte upp. Jag har äntligen fått ett lugn när jag kommer dit, innan så nästan skämdes jag och kände mig som att jag inte hör hemma där. Men nu känner jag lugn, tycker det är roligt att träffa människorna och känner mig inte så misslyckad.

Jag har ofta känt ånger över att så många år i mitt liv har gått till spillo genom ätstörningar och annat. Funderingar kring hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade drabbats. Hade jag lyckats bättre i livet eller inte. Jag jobbar med att acceptera detta och se vad jag faktiskt har. För trots allt har har alla dessa år lärt mig något och gjort mig till den jag är idag. Så varför ska jag skämmas över det. 

Här i det översta lägenheten bodde jag de första åren av mitt liv